Gemensamt stod vi där som segrare
Kategori: Allmänt
Hej! Jag, Jake, här igen. Kanske inte så förvånande eftersom det är min blogg. Meniallafall.
Ni vet hur det är när man har hörlurar i öronen. Man kan få lite felaktig uppfattning om hur hög ljudnivån runt omkring är, och ska man dessutom prata med någon annan lyckas man alltid skrika för man tror att man inte hörs. Eller så råkar man viska för att man inte vill riskera skrika. Och den andra hör då istället ingenting, och man låter mest som Gollum. Ni vet hur det är.
Ni vet kanske också hur vissa saker i livet känns lite viktigare än allt annat. Hur man kämpar och kämpar för en speciell sak, och trots nederlag vägrar man att ge sig utan försöker om och om igen. Som en sann hjälte.
Den senaste tiden har en sån viktigt sak för mig varit att slå min kompis i mobilspelet Ruzzle. (Det hette tidigare Rumble och det går ut på att man ska bilda ord genom att dra sitt finger över skärmen och koppla ihop bokstäver till ord. Det är kul.) Grejen är ju bara den att min kompis har haft Ruzzle ända sedan det hette Rumble. Och jag bara har haft det under tiden det har hetat Ruzzle, och dessutom bara en liten tid av den tiden det har hetat Ruzzle. Iallafall.
Jag har fått spö varenda gång. Med ganska mycket dessutom.
Men så idag, när jag satt på bussen hem, med lurar i öronen och lyssnade (såhär i efterhand, kanske lite för högt) på musik samtidigt som jag spelade ännu en runda Ruzzle. Bredvid mig satt en kvinna i sisådär 30-70 års-åldern och läste en pocketbok. Då kände jag hur allt plötsligt lossnade, jag fick bara ett sånt jäkla flow och poängen rasade in. Ni vet hur det är. Pulsen stiger, det flimrar för ögonen och hoppet stiger. Och när det sen tillsist visade sig, när rundan var över, att jag hade vunnit hela matchen med 1809 poäng mot 1804, ja då var min lycka, som ni säkert förstår, total!
Så total att jag fick anstränga mig för att inte resa mig upp i sätet med armarna uppsträckta för att ta emot mina medpassagerares jubel. Istället fick jag nöja mig med att göra en mental high five och mumla "najs" för mig själv!
Tyvärr hade jag glömt att jag hade lurar i öronen. Och det jag själv tyckte var tyst och diskret, tyckte nog inte damen i sätet bredvid mig var lika diskret. Hon blev nog lite rädd, tror jag.
Jag vill inte prata om det närmare, men vi kan ju säga som så, att det var i alla fall en av oss som inte kunde hålla sig från att hoppa upp från sätet med armarna i luften. Så kan vi säga.