mrjake.blogg.se

Jaha, det har varit lite dålig uppdatering här. Jag ber om ursäkt, men jag har haft fullt upp med att äta julgodis. Och dricka julmust. Med bacardi. 

 

Meniallafall. Jag har tillbringat fredagskvällen och natten hos min flickvän. Jo jag har faktiskt en sådan, tackar som frågar. Ett ståtligt exemplar om jag får säga det själv!

 

En av de första gångerna jag var hemma hos henne och åt tillsammans med hela familjen var en söndag. Familjen består av två föräldrar, min tjej och två yngre systrar. Mamman i huset hade alltså inte haft en tonårskille hemma hos sig, i alla fall inte som har ätit middag. För vi slog oss ner och började äta i godan ro, och jag är ju inte den som är den utan jag tyckte det var väldigt gott och åt med god aptit tills jag blev mätt. Sen tog jag förstås en liten portion till för man ville ju inte vara oartig, man ville ju visa att man uppskattade maten.

 

Det visade sig bara då att min tjejs mamma hade räknat med att jag skulle äta ungefär lika mycket som någon av de andra döttrarna. Så när vi var färdiga och maten var slut på faten, konstaterade hon att "det var roligt att jag gillade maten, men det var tur att hon bara hade döttrar". Det visade sig då att hon hade tänkt sig att det också skulle räcka till henne dagen efter på jobbet. Och till pappan.

 

Så ja. När jag kom igår hem till dem igår ropade hon glatt från köket att "idag var hon minsann redo!" Tydligen hade hon dubblat receptet när hon fick klart för sig att jag skulle komma. 

 

Jag tror minsann att hon kan bli en bra svärmor trots allt!

Jaha, och så var julen över! Vi i vår familj firade igår på juldagen istället för på julafton. Det är en komplicerad historia och jag förstår att ni har ett bristande intresse så jag skippar den biten!

På julafton så var det bara jag och mina föräldrar här hemma, och när det var dags för den traditionsenliga julgröten till lunch dök det upp ett högst obekvämt samtalsämne vid matbordet. Nämligen huruvida jag skulle flytta hemifrån det kommande året eller ej.

 

Missförstå mig nu rätt, jag vill gärna flytta hemifrån, jag hade mer än gärna haft en egen lägenhet och kunnat bestämma allt själv, det hade jag verkligen. Men det har ju som jag nämnde i tidigare inlägg vissa fördelar att bo hemma, typ som att man inte behöver betala reparationen av ett billarm som tjuter men ändå inte finns. Så jag hade uppskattat om jag själv fick bestämma när jag tyckte det var lagom att flytta hemifrån!

 

SÅ. Konversationen vid matbordet lät ungefär såhär:

 

Min pappa: (Med lite ironisk stämma) Är det någon i familjen som har ett nyårslöfte?

 

Min mamma: (Skiner upp och säger med högst oironisk stämma) JA! Jag tycker familjen kan ha som gemensamt nyårslöfte att Jake ska flytta hemifrån under 2013!

 

Jag: Menar du som det där nyårslöftet pappa gav för tio år sedan när han lovade att han skulle rensa garaget och slänga vår gamla fax på tippen? Det som alla visste att det aldrig skulle hända. För att han aldrig skulle slänga något över huvud taget om han inte har en kniv mot strupen.

 

Min pappa: Den kan vara bra att ha!! Och dessutom ska man inte slänga saker som fungerar.

Jag: Mm, vi vet att du resonerar så. Därför var det ingen som trodde på det där nyårslöftet för tio år sedan. Men inombords hade vi alla en förhoppning om att kanske, kanske skulle denna gången vara ett undantag. Men nej. Såna saker kallas inte löften. Det kallas visioner. Alla vet att det inte kommer uppfyllas. Är det så ni menar med att jag ska flytta?

Min mamma: Nejnej, det här är på riktigt! Du kommer flytta hemifrån under 2013, det här inget politikersnack som din pappa håller på med! Ger massa löften som ändå ingen tror på!

 

Min pappa: Jag säger ju att den kan vara br...

 

Min mamma: (Avbryter och viftar lite avfärdande med handen) Innan somaren ska du nog se att du inte bor här längre!

 

 

Just då kändes det som de bara försökte hetsa upp mig lite. Det gick sådär, men jag ska erkänna att jag blev lite orolig över min mammas seriösa tonläge.

 

Oron steg lite under juldagen när vi till sist firade julen ordentligt med hela familjen samlad och jag delade ut paketer iklädd en tomtedräkt. När jag hade öppnat mina julklappar, och fått fram en stekpanna, två kastruller, 12 dricksglas från IKEA och en elvisp. Då ska jag erkänna att jag började fundera på att man kanske borde göra en extra kopia på sin husnyckel.

 

En av fördelarna med att bo hemma hos sina föräldrar är att man ofta har tillgång till en bil. Utan att behöva betala för den dessutom! Det är en perfekt lösning ur min synvinkel. Att ha tillgång till bil, men inte äga någon för då måste man genast börja betala en massa hit och dit. Ibland ganska oväntat. 

 

Som idag, när jag kom hem med bilen, körde upp den på uppfarten, hoppade ur och låste. Men innan jag hade kommit in genom ytterdörren började bilen tjuta och blinka något alldeles förfärligt. Jag låste upp bilen och tänkte liksom väl att det var någon dörr som inte var låst. Så jag öppnade förardörren igen och såg till att stänga den ordentligt innan jag låste igen. 

 

Den här gången hann jag faktiskt öppna ytterdörren innan det började tjuta och blinka igen. Jag låste upp bilen och tänkte liksom väl att det var ju själva fan, vilken dörrjävel är det som inte är låst?! Så jag öppnade alla dörrar, inklusive bakluckan och såg till att stänga allt ordentligt, innan jag återigen låste bilen. Den här gången kom jag faktiskt in i huset innan det började låta igen.

 

Jag stack ut handen för att låsa upp bilen, samtidigt som jag ropade in i huset:

 

Jag: PAPPA! Jag behöver hjälp!

 

Min pappa: (Nerifrån källaren) Vems bil är det som står och tjuter?

 

Jag: Det är vår bil!

 

Min pappa: Den silvriga?!

 

Jag: Nej, den gröna! Kan du komma?

 

Min pappa: Det är inte den gröna.

 

Jag: Men jo, det är den gröna! Kom nu!!

Min pappa: Det kan inte vara den gröna!

 

Jag: Men va?! Det var ju den jag körde, det är den som larmar! Jag är väl inte efterbliven!

 

Min pappa: (Kliver upp ur källaren) Det kan inte vara den gröna. För den har inget larm serru!

 

Jag: Nähä. (Sticker ut armen genom dörren och låser den gröna bilen. Efter cirka 10 sekunder börjar den GRÖNA bilen tjuta och blinka.) Tala om det för bilen då!

 

Så ibland är det väldigt skönt att man inte äger bilen själv. Speciellt när den beter sig såhär. Och jag ska ju inte gå så långt som att påstå att jag kan en massa saker om bilar. För det kan jag verkligen inte. Men min intuition säger mig att det är jävligt dyrt att laga ett billarm. Speciellt när det inte finns. 

Det är nog inte många som har lyckats undgå att hela internet tror att världen kommer gå under idag. Det har diskuterats väldigt mycket kring det här. Hur det ska ske? Kommer det finnas zombies? Följer Undergången våra tidszoner, så att Australien är det första landet som går under? Kommer det finnas zombies? Hur överlever man? Kommer det finnas zombies?

 

Om man överlever, hur överlever man sen anstormningen av statusuppdateringar av typen "JAG ÖVERLEVDE 21/12 2012!! GILLA OM NI INTE GJORDE DET!!" som kommer dyka upp på den dära ansiktsboken?

I USA har försäljningen av överlednads-kit ökat dramatiskt den senaste tiden. I Frankrike har ett berg blivit invaderat av campare som tror att det är enda stället på jorden som kommer bli skonat. 

 

Så idag kom jag på en sjukt bra grej. Fast lite för sent. Men jag tänkte att man borde ha skapat en app som garanterar att man överlever Undergången. Lite som att när Undergången kommer så drar man bara fram sin mobil och visar appen där det står att man ska bli skonad. Och då går Undergången bara vidare till nästa person istället. Sjukt smart tycker jag!

 

Men iallafall. Jag är ju inte en sån person som vill tjäna pengar på andras rädsla. Det är jag ju inte. Så jag har inte gjort en sån app. Tyvärr. Och dessutom kan jag inte göra appar. Så vi har det problemet med. Och i Australien är det ju typ redan den 22/12, så där lär väl marknaden för en sånhär vara begränsad så att säga. Så det är väl inte en helt fläckfri plan, det är det ju inte. 

Men jag tänker mig att man kan ge ut den gratis istället, och skriva att det bara är en beta-version, så man är liksom inte garanterad något. Eller så kan man sätta ett pris på den, men samtidigt lova att om den inte fungerar så får man pengarna tillbaka. 

 

Som tur är lär det ju komma fler domedagar. Det brukar göra det. Så är det någon som kan upplysa mig om när nästa kommer? Någon?

Hej! Jag, Jake, här igen. Kanske inte så förvånande eftersom det är min blogg. Meniallafall.

 

Ni vet hur det är när man har hörlurar i öronen. Man kan få lite felaktig uppfattning om hur hög ljudnivån runt omkring är, och ska man dessutom prata med någon annan lyckas man alltid skrika för man tror att man inte hörs. Eller så råkar man viska för att man inte vill riskera skrika. Och den andra hör då istället ingenting, och man låter mest som Gollum. Ni vet hur det är. 

 

Ni vet kanske också hur vissa saker i livet känns lite viktigare än allt annat. Hur man kämpar och kämpar för en speciell sak, och trots nederlag vägrar man att ge sig utan försöker om och om igen. Som en sann hjälte.

Den senaste tiden har en sån viktigt sak för mig varit att slå min kompis i mobilspelet Ruzzle. (Det hette tidigare Rumble och det går ut på att man ska bilda ord genom att dra sitt finger över skärmen och koppla ihop bokstäver till ord. Det är kul.) Grejen är ju bara den att min kompis har haft Ruzzle ända sedan det hette Rumble. Och jag bara har haft det under tiden det har hetat Ruzzle, och dessutom bara en liten tid av den tiden det har hetat Ruzzle. Iallafall.

 

Jag har fått spö varenda gång. Med ganska mycket dessutom.

 

Men så idag, när jag satt på bussen hem, med lurar i öronen och lyssnade (såhär i efterhand, kanske lite för högt) på musik samtidigt som jag spelade ännu en runda Ruzzle. Bredvid mig satt en kvinna i sisådär 30-70 års-åldern och läste en pocketbok. Då kände jag hur allt plötsligt lossnade, jag fick bara ett sånt jäkla flow och poängen rasade in. Ni vet hur det är. Pulsen stiger, det flimrar för ögonen och hoppet stiger. Och när det sen tillsist visade sig, när rundan var över, att jag hade vunnit hela matchen med 1809 poäng mot 1804, ja då var min lycka, som ni säkert förstår, total!

 

Så total att jag fick anstränga mig för att inte resa mig upp i sätet med armarna uppsträckta för att ta emot mina medpassagerares jubel. Istället fick jag nöja mig med att göra en mental high five och mumla "najs" för mig själv!

 

Tyvärr hade jag glömt att jag hade lurar i öronen. Och det jag själv tyckte var tyst och diskret, tyckte nog inte damen i sätet bredvid mig var lika diskret. Hon blev nog lite rädd, tror jag. 

 

Jag vill inte prata om det närmare, men vi kan ju säga som så, att det var i alla fall en av oss som inte kunde hålla sig från att hoppa upp från sätet med armarna i luften. Så kan vi säga.

Jaha, då har jag gått och blivit med blogg nu då. "Varför då?" undrar ni. Det gör jag med kan jag säga, men nu blev det såhär. Det finns så klart en anledning, men den kan vi ta en annan gång.

"Vem fan är du då?" undrar ni. Och det är en berättigad fråga! Men jag tror ingen av en kommer orka läsa ett långt inlägg där jag skriver om alla mina vardagliga bestyr, som egentligen är helt ointressanta. Så vi kan väl säga att om ni inte blir helt uttråkad av mig så kan ni komma tillbaka hit ibland när ni har tömt internet på allt viktigt, och lära känna mig lite efter som.

 

Ni som undrar vad det kommer bli av den här bloggen kommer få undra länge till. För jag vet inte riktigt själv. Men jag har tänkt och kommit fram till att det finns tre sorters bloggar.

Den första sorten är den som innehåller vettiga saker, tråkiga men nyttiga saker, som utvecklar den mänskliga arten. En sån blogg har inga läsare.

Den andra sorten kallar jag "Svensson-bloggen". "Svensson-bloggen" handlar om ett helt vanligt Svensson-liv för en helt vanlig person i en svensk småstad någonstans. Oftast läggs den ner efter ett par månader. En sån blogg har lite läsare, typ de närmast sörjande.
Den sista sorten är den som skapades för att författaren behöver något som händer om dagarna. En sån blogg innehåller egentligen totalt meningslösa saker som nyheter om kändisar, vilket smink som är bäst och vad som hamnade i matluckan till frukost. En sån blogg har massvis med läsare. 

 

Jag tänker mig lite att den här bloggen kommer bli en blandning av de där tre. Jag känner det på mig, det kan bli en riktigt härlig mix! Jag har fetmarkerat de delar jag tror kommer passa in här! Nu kanske ni tycker det känns lite negativt. 

 

Och ja, jag kan väl hålla med om att det finns mer optimistiska synvinklar på det hela. Det gör det ju. Men som min pappa alltid har sagt: "Ju högre du försöker hoppa, desto hårdare landar du". Fast han sa också att "ju hårdare du landar, desto mer studsar du".

 

Så jag vet inte. Vi får se helt enkelt.